Terrorattacken i Stockholm.

Hej.

Jag kände att detta var något som jag vill och behöver prata lite om.
Som många säkert har läst i tidningar, på sociala medier, hört av från bekanta och sett på Tv så har det skett något som bedöms vara en terrorattack i Stockholm.
En man körde en lastbil och siktade på att träffa människor i sin väg innan bilen krashade in i en byggnad.
Flera blev skadade när dom blev träffade av lastbilen eller av föremål som den slet med sig på vägen.
Det var även ett flertal personer som dog i samband med attacken.

Vi har sett liknande händelser i flera olika städer, länder och delar av världen. Vi har sett vad idioti, hat och rädsla kan göra. Flera hundratals människor har fått sätta livet till vid dessa händelser, flera har blivit skadade, traumatiserade och livrädda. Det är vad terrorism är.
Terrorism går ut på att skrämma folk. Att få dig frukta dessa människor.
Självklart är detta tragiskt, hjärtskärande och omskakande. För Sverige är inte ett land man räknat in i länderna som terrorattacker sker i. Men dessa attacker har spritt sig över hela världen. Det är inte "bara" i krigsdrabbade länder längre, det är inte "bara" våra soldater som riskerar sina liv. Vi är alla en del av detta krig, mot terrorism.

Jag har också sett på nyheterna. Det kom nyss information om att den misstänkte hade ansökt om uppehållstillstånd i Sverige, men fått avslag och blivit ombedd att lämna landet.
I och med denna information så vet jag också vad de flesta tänker. Genom rädslan och hatet som satt sig i oss genom denna attack så kommer fördomarna.
Dessa fördomar kommer folk att yttra sig om, att detta är konsekvenserna av att vi släpper in flyktingar till Sverige. Att detta inte skulle ha skett om vi inte öppnade dörrarna för dom som kommer från andra länder, för dom som flyr krig.

Attacker som denna är vad dessa människor flyr ifrån.
Vi får inte glömma det. Vi får inte stänga våra dörrar på grund av detta, eller undvika att hjälpa andra som behöver en hjälpande hand, vi får inte låta rädslan och hatet ta över och stänga av våran medmänsklighet.
För om vi gör det så låter vi terrorismen vinna.
Låt inte denna händelse bli grunden till ett sånt hat, låt inte dessa människor bli symboler för hat och rädsla.
Jag har sett folk som delat bilder med rubriker om att detta är vad som hände under attacken, detta är resultatet. Vad kan vara anledningen till att man helt struntar i anhöriga till de som gått bort, och lägger ut en bild sådär om det inte är för att sprida skräck och hat?

I denna sorg, i detta mörker så måste vi öppna upp. Vi måste ställa oss tillsammans, visa att vi är starka och visa respekt för de som miste livet i denna attack. Vi ska minnas dom som det dom var. Människor, precis som alla vi andra. Vi ska minnas dom för de personer de var, inte som en symbol för hat och rädsla.
Dom som miste livet den dagen, dom som skadades under attacken, dom som blev vittnen till denna tragedi, dom som miste en vän, kollega, familjemedlem den dagen.
För dom måste vi ställa oss upp tillsammans, för dom måste vi visa att vi är starka, för dom måste vi visa att i Sverige kommer terrorismen ALDRIG att vinna.

Idag går mina tankar till dom som drabbats, till de anhöriga till dom som gått bort, till dom som tappat hoppet, till dom som fyllts av rädsla och till dom som fyllts av hat. All kärlek till er. Ta hand om varandra.

(P.S informationen är lite halvdant skrivet för jag fastställer inte fakta kring det som hände.)

Ensam är INTE stark.

Hej alla fina människor som bestämt sig för att läsa detta.
Jag heter Victoria och är snart 19 år gammal. Jag går sista året på det estetiska programmet på Härnösands gymnasium. Jag bor i Ramvik med mina föräldrar och mina två yngre syskon, min äldre bror bor i stan.
Pretty casual, huh?
Men allt är inte lika plant och felfritt som det verkar.
Jag lever nämligen med närmare 4 neuropsykiatriska diagnoser, även andra "problem".
 
Anledningen till varför jag skriver ut och berättar lite om detta är inte för uppmärksamhet, det är inte för att ni ska sitta och tycka synd om mig eller liknande.
Jag berättar en del av min historia för alla därute som blir missuppfattade och dömda pågrundav diagnoser, för alla som tror att ni är fel pågrundav några bokstäver, för alla som utsatts för mobbning eller kränkningar, för ALLA, med eller utan diagnos, som lever med psykisk ohälsa. Det är för er jag berättar min historia.

Som barn var jag med alla i min ålder, jag gick i sporter som dom andra, jag gillade samma saker som dom andra men jag var inte som alla andra. Det gjorde dom väldigt klart för mig senare.
Jag kunde inte fortsätta gå i sporter pågrundav det ena och det andra och gled väl kanske därför iväg lite från dom andra. 
För att försöka hålla detta så kortfattat och klart som möjligt ska vi inte gå in på specifika detaljerade händelser dock.
Som många andra barn var jag laktosintolerant och hade astma, var och är dock allergisk mot mycket mer men det var inte riktigt där allt "började".

Sommaren 2010, några veckor efter jag fyllt 13, några veckor innan jag skulle börja 7an på Landgrenskolan i Härnösand så var jag med om något som satte hela bandet i rullning. 
Från 2an ungefär blev jag, och även andra i min klass bland annat min bästa kompis, mobbade av andra i klassen. Inget ovanligt tänker nog ni, "det stärker barn" tänker vissa, men jag kan berätta att det var bara början på det värsta tänkbara. 
Den händelsen jag nämnde resulterade i polisförhör och kontakt med SOC, men efter samtal där bedömde dom att jag behövde mer hjälp, bättre hjälp, så jag blev skickad till BUP i Sundsvall. För er som inte vet är BUP en psykiatrisk mottagning för barn och ungdomar. 
Efter samtal med psykolog och kurator kom dom fram till att jag hade PTSD. Jag fick påbörja en behandling för det men det var allt annat än lätt. Små saker påminde mig om händelsen, kunde vara omedvetet, och triggade igång panik/ångestattacker, vilket för mobbarna var en självklar sak att peta på.
Skolan var därför inte lika lätt, livet var inte lika lätt som det "borde" vara för en 13-åring.
Jag fick byta till BUPs mottagning i Härnösand där jag fortsatte gå på regelbundna möten tills jag fyllde 18.

På BUP pratade vi inte bara om min diagnos, vi fokuserade även på att reda ut mitt liv i överlag liksom, så dom tog in mina föräldrar och så på möten så dom fick ta en del av det och försöka hjälpa mig.
I slutet av 9an, efter mycket bollningar fram och tillbaka gällande vilken diagnos jag hade utöver PTSD, fick jag diagnosen ADHD. Jag brydde mig inte så mycket om mina diagnoser, tänkte bara att jag skulle kunna få bättre hjälp när dom visste precis vad det var.. Men så såg inte andra på det.. Bland annat lärare på min skola började behandla mig på ett annat sätt när dom fick veta om det. Dom flydde konfrontationer med mig och stötte nästan ut mig dom med, och självklart tog vissa elever detta tillfälle i akt att göra livet liiiite värre för mig.

Genom högstadiet träffade jag många nya vänner men från 2an på lågstadiet till 9an på högstadiet fick jag stå ut med kränkningar, mobbning, att vissa lärare pratade över mitt huvud som att jag inte ens hörde?
Och tanken slog mig, jag får ingen hjälp även fast jag haft rektorer på möten med BUP, lärare på möten med min mamma och liksom en fast benämning på mitt "handikapp" (som det så fint kallas), så... hur fan är det inte då för andra som lider av psykisk ohälsa som inte har BUP till hjälp? Som inte har nån benämning på vad som sätter käppar i hjulet för dom? Herregud.

Sammanfattningsvis så fick jag stå ut med mobbning, jag fick stå ut med oförstående och hänsynslösa vuxna som var dom jag skulle lita på, jag fick stå ut med att STÄNDIGT få käppar i hjulet.
Jag kämpade mig dock igenom det.
Det är det viktigaste. Inte vad som hände runt mig just då eller vad folk tyckte, utan bara att jag överlevde det.
Jag överlevde svåra självskadeproblem, jag överlevde dom dagliga kränkningarna, jag överlevde. 


Nu är jag snart 19 år, dom två yttligare diagnoserna jag nämnde från början är Allodyni - en nervsjukdom som gör att signalerna från nerverna inte riktigt går rätt så jag har till exempel konstant smärta i lederna utan att något kanske är fel, även massa annat, och detta medicineras jag för.
Och igår, antar jag att det blir, fick jag bekräftat att jag mycket riktigt även har Bipolär sjukdom typ 2 som jag ska börja medicineras för.

Jag har sett folk blivit så fel behandlade för att dom lider av psykisk ohälsa, diagnos eller inte, vilket jag fått nog av. Man ska inte behöva skämmas över att säga att man ska gå till psykologen, man ska inte skämmas över diagnoserna man har eller problemen man har för OAVSETT om du har en diagnos eller inte så ska det tas på allvar. Psykisk ohälsa idag är ett riktigt problem, har varit länge, men för att det inte är fint att prata om något som sitter i psyket så göms det undan. 
Mina diagnoser, mina svagheter, mina brister, mina problem, mina "handikapp" definierar inte mig. Eller någon.

Så många gånger har jag fått höra att jag inte "kan" göra det ena eller andra, att jag inte är som alla andra, har blivit utpekad för att jag inte funkar som alla andra gör, men ändå sätts samma krav på mig som på dom som inte har samma "fel" (som ni kallar det) som mig.
Ringer du in till jobbet med feber säger dom åt dig med en hövlig ton att stanna hemma och vila och att du ska krya på dig, kan du med säkerhet säga att du skulle få samma reaktion om du ringde in och sa att du mådde psykiskt dåligt? Förmodligen inte.
Psykisk ohälsa tas inte på allvar. 
Så många gånger jag fått höra att jag bara ska skärpa mig, att det kommer gå över... ba... nej. Detta är en del av mig, det är inget som kommer "gå över".

Folk måste öppna ögonen och inse att fysisk och psykisk ohälsa är MINST lika allvarligt, ni måste se det och inte skymma undan och fnysa åt dom som har "problem" eller en diagnos.
Och ni därute som mår skit, som inte vill till skolan för att dom andra är så elaka, som tror att du inte räcker som människa för att du har en diagnos som t.ex dyslexi eller ADHD eller som bara mår allmänt SKIT.
Ni därute som tror att ni är dom enda det är "fel" på, att ni står själva, att ni är helt ensamma.
Det är ni inte.
Jag tog mig igenom dehär, jag kämpar på, det kan du också göra. Prove them wrong.
Jag fick så ofta höra att ensam är stark men det är en sån fet lögn.
Jag skulle ALDRIG tagit mig igenom skolan, mobbningen, dom tuffa perioderna av fysiska sjukdomar såväl som psykiska på egen hand. Aldrig.
Jag var inte ensam, fast det kändes som det ibland, så därför säger jag till er nu: du är inte ensam, du är aldrig ensam. Det finns fler som vet vad du går igenom, det finns fler som känner som du, det finns människor som förstår och vill hjälpa.
Jag klarade det, det kan du också göra.
 
Skit i vad alla andra tycker, tänker och säger. Det är inget fel på den du är, du är menad att vara precis den du är. Det tog många år för mig att inse det, ta inte lika lång tid på dig som jag gjorde. 
Ställ dig stolt upp, du är bra som du är, diagnos eller inte, stor som liten, lång som kort, oavsett så är du bra som du är, glöm inte det. 
Ingen ska behöva skämmas över den man är, ingen ska behöva skämmas över att be om hjälp, ingen ska behöva skämmas över att inte må så jävla bra jämt.
Låt inte dig själv känna så, låt ingen känna så, låt ingen kämpa ensam.
 
För ensam är inte stark.
 

 

Nu får det vara nog.

 
 
Nog för att jag varit med om rasistiska grejer på facebook och andra sociala medier och bara öppet förut men detta. 
Det är alltså ingen främmande människa för mig men väljer att ej hänga ut h*n ändå. H*n delade alltså statusen på bilden till höger och ja det var väl fyndigt där att skaparen av statusen hade så pass brett ordförråd att h*n kunde byta ut ord och bilda nya meningar, fantastiskt. Vad som dock inte är lika fantastiskt är ju att det faktiskt finns människor som helt ärligt tror att hudfärgen på en människa gör dom till nåt annat än just människa? 
Jag skrev då till denna person, som jag som sagt "känner" sen längre tillbaka, och informerar om att denne inte kommer finnas kvar på min fb pga sånadär saker, och fick till svar att "svartisarna ska ut". 
Inser ni själva hur sjukt det är? Att neka tusentals människor trygghet och ett riktigt liv pga hudfärg och hemland? Ja mena, kom igen. Det är 2016, har vi verkligen inte kommit längre. Kan folk (inte specifikt personerna som skrev statusen samt meddelandet) sluta skylla allt på flyktingarna, alltså dom som är på FLYKT FRÅN DÖD O TERROR, och ta sig i kragen och ta ansvar för sina egna handlingar och problem. Seriöst. Vad fan kommer härnäst? "Min kopp ramlade ner i golvet och gick sönder, det måste varit pågrund av alla flyktingar som gör att marken blir ojämn så att min kopp ramlade ner", ni ser ju själva hur jävla dumt det är. Blir dessutom lite rädd och orolig då h*n faktiskt har rätt i en sak h*n skriver till mig. "Kommer finnas folk överallt som mej". Vilket är sant, och vad är det egentligen, blir ärligt frustrerad, orolig, rädd och besviken. 
Jag har två yngre syskon, en syster på snart 13 år och en bror på 10, och är dehär vad dom ska få växa upp med? Att hemland och hudfärg avgör ditt värde? Ska dom växa upp med öppet hat mot oskyldiga som en vardagsgrej? Vet att många är långt ifrån oskyldiga men snälla, låtsas inte som att du legat med händerna på täcket hela ditt liv, många är långt ifrån felfria men kriminalitet och intelligens sitter inte i hudfärg och hemland, det sitter i något som även kallas hjärna som vobblar runt innanför pannbenet på en. Men ja, stoltsera med era ointelligenta och arga facebookstatusar om att "invandrarna förstör Sverige". Men när allt går åt helvete så är det dom människor som tycker dom är så mycket bättre än alla andra och att hudfärg avgör ens rätt att leva ett tryggt och långt liv som orsakat det.

Over and out. Godnatt.
Till top