We're not just victims, we are survivors.

Hej.
Efter me too-rörelsen spridit sig som en löpeld och allt fler offer för sexualbrott klivit fram så kände jag att det var dags för mig att bidra med min del.
Detta inlägg kommer att delas upp i tre delar.
Den första delen som ni läser här kommer att innehålla följande:
-Min berättelse och konsekvenserna som följde, för mig och för gärningsmannen
-Berättelser från några modiga och starka kvinnor som också blivit utsatta för sexualbrott.

Del två kommer att innehålla följande:
-Information om nuvarande lagar och straff kring sexualbrott
-Statistik angående anmälda sexualbrott, offrets relation till gärningsmannen, platsen där brottet ägt rum med mera.

Och del tre kommer att innehålla följande:
-Svaret jag fick på ett mail jag skickade till en riksdagsledamot i samband med me too-rörelsen angående nuvarande kriterier för dom samt straff gällande sexualbrott.
-Lite statistik från en marknadsundersökning gällande beteendet som normaliseras och försvaras av skolan från ung ålder (marknadsundersökningen skedde i en sluten grupp på Facebook och de som valde att delta kommer inte att nämnas eller hängas ut).
Och såklart mina egna åsiktert och erfarenheter kring detta.

Så here we go.


När jag var 13 år blev jag utsatt för något som i rätten klassades som sexuellt ofredande.
Detta hände när jag var hos en vän vars förälder bjudit in några av sina vänner för att kolla på fotboll och umgås.
Vi skulle såklart inte delta i detta, jag och min vän, men pga ett strömavbrott så gick vi in till de andra.
Min vän och hennes syster bestämde sig för att bada med kläderna på, men jag valde att sätta mig ensam på en soffa ute på deras utebyggda altan. Det var där allting hände.
Han hade följt med en vän dit, så var alltså inte personligen inbjuden till detta.
Om vi spolar tillbaka lite i tiden under kvällen så såg vi denna man först när vi gick hem till min väns andra förälder för att hämta en laddare. Han var hos en annan bekant till dom innan dom begav sig till min väns förälder för att kolla på fotboll. Han och en annan hängde ut genom fönstret och ropade efter oss när vi gick, vi fnyste lite lätt åt dom och fortsatte gå.

Men nu när jag satt där i soffan, med min vän och hennes syster i fullt sjå med att skrika och stoja i det kalla vattnet. Den utbyggda altanen bestod av tre väggar med fönster och ena kortsidan var öppen ut mot gården, från huset gick en vanligt balkongdörr ut till detta rum.
Jag satt där ensam, men sen kom han ut och satte sig i andra änden av soffan och började prata med mig.
Där satt jag, nybliven 13-åring i min lilla polo-Tshirt, pösiga trekvarts-byxor och mitt korta hår uppsatt i en liten tofs därbak. Självklart blev jag lite chockad över att han gått ut och satt sig med lilla mig, men mer än så tänkte jag inte. Han började prata med mig, han var 26 år då, han berättade sitt namn och jag berättade mitt namn och skröt lite stolt om att jag nyss blivit 'tonåring'.
För att inte gå in för detaljerat på detta: han flyttade sig närmre och närmre, sa saker till mig som min 13-åriga hjärna först inte förstod meningen bakom, tog på min lilla kropp och la armen över mig och sa tyst "vart ska du gå någonstans" när jag försökte resa mig och gå. Min vän gick tillslut in till huset, och när hon gick förbi spärrade jag upp mina ögon mot henne och bad tyst om hjälp inombords. Hon förstod min hint och kom ut och sa att hon  behövde hjälp med något så jag skulle följa med in, och med henne där kunde jag resa mig upp och gå med henne in.
Kort och gott så berättade jag vad som hänt, han kom till oss och försökte prata men då hade min väns förälder förstått vad som pågick och konfronterade mannen och slängde ut honom.

Min pappa var den som gjorde polisanmälan. Jag fick göra ett inspelat vitnessmål för att inte behöva närvara under rättegången då jag var så ung och uppenbart traumatiserad av händelsen.
Året efter ägde rättegången rum, men domen såg jag inte förens långt efteråt.
Jag var inte där så jag kunde inte säga emot, jag kunde inte rätta någon och jag kunde inte försvara mig själv, men jag förstår ändå varför jag inte var med på rättegången (blev representerad av min pappa) och varför mina föräldrar inte gick igenom domen med mig efteråt, jag var så skadad efter händelsen och dom ville såklart inte peta upp såret mer.

När jag väl läste domen blev jag förolämpad, besviken, ledsen, arg, you name it.
Att jag kröp ihop och var paralyserad under tiden allt hände framkom inte, att jag försökt gå därifrån framkom inte, gällande mitt mående stod det att jag "har mått psykiskt dåligt efter händelsen, men inte mådde lika dåligt i dagsläget". Nej, ett år efter händelsen, ett år av samtal med psykolog och kurator, ett år av bearbetning så mådde jag inte likadant som direkt efter händelsen, men jag mådde då fan inte bra.
Vad som framkom från hans sida av det hela  var att han var "berusad vid tillfället", att han "inte minns att han tog på mig, men inte hade anledning till att tro att jag ljög", att han "inte kommer ihåg att jag sa att jag var 13 år utan trodde att jag var 16-17 år" och att han var "mycket ledsen över det inträffade".
Grunden till domen beskrevs: "xxx har ofredat flickan A på ett sätt som bar ägnat att kränka hennes sexuella integritet på sätt som framgår av stämningsansöken", han blev dömd för sexuellt ofredande, men hans straff? Min rättvisa? Värdet på mitt psykiska mående, värdet på mitt liv? 10.000kr, 2.000kr avser ersättning för sveda och värk och uppkomna merkostnader i samband med besök på BUP och 8.000kr avser ersättning för kränkning.

Denna man bor i samma kommun som jag, denna man har jag stött på eller sett på stan, affären, när jag jobbade som restaurangbiträde kom han och beställde mat av mig men min kollega förstod sitationen och tog över, när jag var ute och åt med min sambo och vänner på restaurang i helgen höll jag på att springa in i honom.
Det som gör mig ledsen, besviken och arg är inte bara hans existens, hans ynkliga straff eller att han bor i samma kommun. Det som gör mig ledsen, besviken och arg är att det inte är rättvist, att jag som 'offer' ska behöva oroa mig över att träffa honom när jag ska gå på affären, gå ut och äta eller ens gå utanför dörren, det som känns så JÄVLA orättvist är att han säkert inte skulle känna igen mig nu 7 år senare även om jag stod framför honom, men jag kommer alltid att känna igen honom, oavsett om det går 7, 10 eller 20 år, och oavsett hur mycket jag bearbetar det så kommer den klumpen i magen aldrig att försvinna.


Men det värsta med detta är inte vad just jag blev utsatt för, det värsta är att jag inte är den enda som blivit utsatt för liknande.
Nedan kommer jag att lägga upp berättelser som några modiga och starka kvinnor valt att dela med sig av, självklart vet dom att deras berättelser kommer att publiceras här och dom har även fått möjlighet att välja om dom vill vara anonyma eller inte.


Louise Holm
#metoo TW sexuellt våld och utnyttjande. Personerna i händelsen har jag bytt namnen på då jag aldrig skulle våga berätta annars. Förstår dock vikten av att berätta då jag tänker på alla mina medsystrar som lever i det tysta. Nu sätter vi stop för det patriarkala ägandet av våra kroppar en gång för alla.

Året va 1998 och jag va 15 årig tonårstjej. Jag skulle på fest hos min kompis pojkvän med vårt tjejgäng ihop med pojkvännens killgäng. Killarna va några år äldre än oss så jag ville göra ett moget intryck på mina eventuellt nya vänner. Det va extra viktigt att bli omtyckt som tonåring och jag kände sällan tillhörighet med det umgänget som erbjöds. Jag kommer ihåg att jag tog på mej mina bästa kläder, en marinblå t-shirt med röd text "Marwin” och mina svarta Crocker '333'. Jag va så nöjd att jag även hade en svart jeansjacka till som även den va en Crocker från JC. Jag hade med mej tre egna folköl till festen i min axelremsväska ihop med en busstidtabell och mitt busskort.

Väl framme i kompisens pojkväns villa denna ljumma sommarkväll hälsade jag glatt på alla som redan var där, jag va sist på plats men reflekterade inte varför jag inte hamnade på samma buss som de andra och varför de sagt fel busslinje till mej, alla kan ju säga fel... Jag öppnar en folköl på verandan och drar första blosset på en cigarett. Jag frågar hur alla mår och tittar mej omkring och väntar svar. Stämningen ändras och jag känner att något är fel. Jag frågar Lena om hon är ledsen över att det är slut med hennes pojkvän och lägger en hand på hennes axel. Hon stirrar rakt ner i golvet och övriga vrider sej nervöst runt. Alla gör det förutom Martin, Micke och Johan som lyssnar på vit makt musik och dunkar varandra i ryggen när det skrattar "jävla apor Hahaha" Den känslan i mej den som skrek att detta är fel, skulle från och med exakt just nu aldrig tystna. "Du frågade Lenas kille om ni skulle knulla!?" Jag ser förvirrat Marie i ögonen och får fram ett "...va..?" -"Jo, det gjorde du, han berättade det själv! Du är sån fitta och på grund av dej kan dom inte vara tillsammans mer, fattar inte du att det är ditt fel att det är slut!?" Hjärtat slår fort, jag kämpar efter att förstå. "Fast nej, Marie, det va ju han som frågade mej och jag sa såklart nej, jag skulle aldrig..." Med hög röst ryter Marie tillbaka "du är en jävla fitta och hora ! Vi tänker åka nu för Lena är skitledsen men det förstår inte du! Hon är helt förstörd och det är bara ditt fel!" Övriga stämmer in förutom Maries pojkvän och hans två kompisar som skålar i öl och vrålar "jävla blattar"

Micke räcker fram ett glas till mej och säger att det är förjävligt som mina så kallade tjejkompisar säger och gör och att nu när jag är här så kan jag lika väl ta en grogg och umgås lite, kanske mår jag snart lite bättre också nu när de åkt. Killarna pratar på, jag dricker ur glaset och röker på min cigg.
"Det ordnar sej, de kommer på bättre tankar snart."
"Du vet ju hur ni tjejer är, alltid drama, varför kan ni inte bara vara vänner?"
"Du är en skön tjej, inte som de andra!"

Allt som sker nu återberättar jag i små, små korta ögonblick.

Jag sitter på en köksstol i köket och säger att jag inte mår bra "hjälp mej" De skrattar från badrummet och ut kommer de med ett nytt glas "drick upp så mår du bättre" Vätskan känns varm och är gul som äppeljuice. Jag ligger på trappen i huset och stirrar mot hallen "Hahaha hon kan inte ens stå..." Jag ligger i en säng men försöker sitta upp "shitt hon är helt väck Hahaha" Jag flyr ut ur huset och ringer på granndörren "men kära barn!!?" Jag gråter och springer min väg igen. Jag ligger i en soffa, tillbaka i huset. En av killarna håller en filmkamera riktad mot mej och jag känner hur de klär av mej "Hahahaha så jävla bra" Jag försöker prata, skrika men kroppen kan inte. "Ge oss nått riktigt bra nu med henne"
"Kung är du!" De klappar händer och tjoar.
Jag vaknar upp i samma soffa som jag sist mindes jag låg i. Jag plockar ihop mina saker, skäms och går min väg efter jag sagt hej till några personer jag inte vet vilka de är. Två av dom är tjejer i min ålder tittar förskräckt på mej. "Hej"

När jag kommer hem möts jag av mamma och pappa, de ler "åh du måste haft så roligt med dina kompisar eftersom du sov över" Jag ville inte göra någon besviken "Ja, det va kul men jag går och vilar mej lite"

Jag träffade aldrig mer dessa killar, de berättade för mina tjejkompisar att jag bjudit ut mej hela kvällen, spytt ner hela sovrummet och till och med sovit över fast de aldrig sagt att de va oke Inget blev som förut igen, de stal något från min själ. Vad jag inte visste då va att detta va bara det första i ledet av vad som komma skal i min resa mot vuxenlivet på väg till att bli kvinna. Senare kom det fram att de brukade titta på filmen ihop som underhållning.


Anonym 1
Denna person vill vara anonym och citerar meddelandet som hon skrev till mig.
"Jag har nämnligen en sak som ja tycker är konstigt och som samhället å lagen bör se över, men min biologiska pappa utsatte mig för sexuella övergrepp, när ja var 16 tog ja mig modet att anmäla å ta mig därifrån å han fick 3,5 års fängelse.... hela min släkt vände mig ryggen å jag är inte välkommen tillbaka. Grejen är dock den att i Sverige kommer man ut efter två tredjedelar om man skött sig snyggt, vilket han tydligen gjort.... men de som är de sjukaste är att man få räknas som frisk å får flytta vartsomhelst typ... å han fick flytta hem till mina tre yngre syskon... helt galet. Lagen borde förbjuda sånt, vad säger att han inte gör om samma sak mot dem liksom"


Anonym 2
Denna person vill också vara anonym så citerar meddelandet som hon skrev till mig.
"Jag var 17 år gammal, på en utlandsresa med 2 vuxna släktingar och en släkting i min ålder. Vi solade, badade, skrattade och njöt av våran semester. Hotellet vi bodde på hade 2 bartenders som var bara några år äldre än oss. Vi hade pratat lite smått under våran vistelse där, och när det bara var ett par dagar kvar innan vi skulle åka hem, så bestämde vi oss för att träffas utanför hotellet efter deras jobbdag var slut. Vi fick smussla lite med våran kontakt, då deras chef inte uppskattade det. Vi skrev en lapp och lämnade till dom när vi gick till ”baren”. Vi skulle ha en träff nere vid havet, minns inte exakt vilken tid, men vi skulle mötas en bit utanför hotellet någon gång på kvällen.

Så, kvällen kom. Jag och min kusin såg fram emot en kväll under stjärnorna, vi föreställde oss skratt och nya bekantskaper med dom här killarna. Våra 2 äldre släktingar satte sig vid en pub bara en bit därifrån, om något hände kunde vi bara skrika så skulle dom höra oss. Vi gick ner mot vattnet, slog oss ner i varsin solstol och började prata. Jag minns inte ens vad vi pratade om, jag minns inte hur länge vi satt och pratade. Men plötsligt ville den ena bartendern ta med min släkting och gå längs vattnet, så sagt och gjort gjorde dom det, dom var ju ändå i närheten. Det var då han såg sin chans, han började komma nära mig. Han började kyssa mig, sen började han ta sin hand mot mina shorts. Jag tog bort hans hand, sa att ”Jag vill inte” (vi pratade dock engelska). Han fortsatte ändå, sen började han dra ner mina shorts och mina trosor. Hans huvud åkte ner mellan mina ben och jag försökte knuffa bort honom. Jag började gråta, sa att ”Jag vill inte, snälla sluta. Jag får flaschbacks från en våldtäkt jag varit med om”. Varpå han tittar på mig och säger ”Gråt inte”, innan han fortsätter. Jag försöker flera gånger att säga att jag inte vill, jag vrider på mig och sparkar på honom. Tillslut lyckas jag få upp mina shorts och trosor. Bara några sekunder senare kommer min jämnåriga släkting och den andre bartendern tillbaka.

Min släkting ser att jag är helt förstörd och gråter och frågar vad det är. Jag berättar vad som hänt och säger att jag vill gå nu. Då berättar hon för bartendern hon var med vad han hade gjort emot mig, och han börjar skrika på honom på deras språk medans jag och min släkting går därifrån, upp emot puben. Jag frågar mig själv varför jag inte skrek, varför kunde jag inte bara skrikit rakt ut?
Väl uppe på puben berättar min släkting för dom andra 2 släktingarna vad som hänt och dom tröstar mig och kramar om mig innan min jämngamla släkting och den andra släktingen försvinner iväg med rasande fart ner mot havet. Jag passade på att gå till baren och beställa 2 drinkar, vad det var minns jag inte riktigt. Jag vet att jag bad om det starkaste dom hade. Svepte i mig dom och sen minns jag inte så mycket mer än att den bartendern som inte hade äcklat sig mot mig kom och sa hejdå och att han ber om ursäkt typ för sin väns beteende.

Bara ett par timmar efter händelsen skulle vårat flyg hem gå, och jag minns inte ens hur vi tog oss ifrån puben till hotellet. Jag minns att jag satt och sov utanför hotellet när vi väntade på bussen. Jag minns ingenting från flygresan, förutom dom sista 20 minutrarna då jag var vaken och inte helt packad. Än idag drömmer jag mardrömmar om händelsen, jag kan fortfarande höra hans röst i mitt huvud ”Don´t cry”.
Än idag kan jag ångra att jag inte skrek, att jag inte gick därifrån, att jag inte gav han en hård riktig spark på näsbenet. Men jag jobbar fortfarande på att övertyga mig själv om att det inte var mitt fel.
"

_________________________________________________________________________________

" Min gärningsman var...
...en främling
...ett ex
...en familjemedlem
...en släkting
...en vän till familjen
...en bekant
...en vän
...en kollega/arbetsgivare
...en partner "

Med detta vill jag påpeka att nej, vi säger inte att varenda man är en våldtäktsman, men varenda man är en potentiell våldtäktsman.
Såg en tjej skriva ett exempel en gång som jag tycker var väldigt bra.
"Om du fick en skål med godisar och fem godisar var giftiga, skulle du våga ta en näve då? Det skulle inte jag."

Statistik, lagar och straff.

Statistik gällande sexualbrott:

Brottsplats (2015):
Allmän plats: 59%
Bostad: 18%
Arbete/skola: 14%
Annan plats: 9%

Relation till gärningsmannen (2015):
Helt okänd: 69%
Bekant: 21%
Närstående: 10%

Antal anmälda sexualbrott (2016):
Samtliga: 20.284
Sexuellt ofredande: 10.628
Våldtäkt: 6.715
Sexuellt utnyttjande, sexuellt tvång m.m: 1.290
Sexuellt utnyttjande av barn under 18 år: 257
Sexuellt övergrepp mot barn under 18 år: 674

Men det största antalet gällande sexualbrott är antalet oanmälda brott.


Jag kommer nedan att välja ut vissa delar från brottsbalken gällande straff kring sexualbrott, länken till hela kapitlet kommer ni att hitta i slutet av inlägget.


Brott och straff (2016):

Våldtäkt: fängelse i lägst 2 år, högst 6 år.
Grov våldtäkt: fängelse i lägst 4 år, högst 10 år.

Sexuellt tvång: fängelse i högst 2 år.
Grovt sexuellt tvång:
lägst 6 månader, högst 4 år i fängelse

Utnyttjande av person i beroendeställning: fängelse i högst 2 år.
Grovt utnyttjande av person i beroendeställning: fängelse i lägst 6 månader, högst 4 år.

Våldtäkt mot barn under 15 år: fängelse i lägst 2 år, högst 6 år.
Grov våldtäkt mot barn under 15 år: fängelse i lägst 4 år, högst 10 år.

Sexuellt utnyttjande av barn: fängelse i högst 4 år.

Sexuellt ofredande (barn under 15 år): böter eller fängelse i högst 2 år.

Ja, ni såg rätt på sista. Böter finns som ett alternativ, men inte bara på sexuellt ofredande utan även gällande följande:
-utnyttjande av barn för sexuell posering.
-köp av sexuell handling av barn.
-kontakt med barn (under 15) i sexuellt syfte.

Dagens straff gällande sexualbrott är som ett slag i magen för den som blivit utsatt.
Böter? Jag kan alltså köpa mig rätten till att göra något olagligt? Rätten till någon annans kropp? Rätten till att förstöra någons liv?
Svaret på varför färre och färre vågar anmäla när dom blivit utsatta för sexualbrott är just straffen, man vet att man inte kommer att få någon rättvisa och dessutom riskera att bli ifrågasatt och må ännu sämre efteråt.
Många som vill anmäla vågar inte, dels för att det finns många som ljuger om att dom blivit utsatta som gör att man som offer blir väldigt ifrågasatt och snarare riskerar att få det vänt mot sig, men även för att man vet att risken för att gärningsmannen får ett orättvist straff jämfört med brottet hen begått eller att hen inte ens blir dömd.
Att våga anmäla är en stor och jobbig sak att göra och vi ska ge stöd, tröst och trygghet till någon som blivit utsatt för ett sexualbrott, inte ifrågasätta ens val av klädsel, om man var påverkad eller inte, om man gett tecken som kan ha tolkats som att man var intresserad osv. Och jag är väl informerad (och hoppas att även ni är det) om samtyckeslagen, men vi måste agera utifrån den IDAG, inte längre fram i tiden! 

De straff som gärningsmannen efter att ha förstört en annan människas syn på sig själv, sin omgivning, sin tillit för andra, sin trygghet, det straff gärningsmannen får efter att ha förstört någons liv i dagsläget är ett hån mot alla som fallit offer för sexualbrott. Straffskalan idag och kriterierna för att bli dömd är något som måste ändras. Vi är värda rättvisa.


Källor:
Brottsbalken: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700#K6

Statistik: https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html


Terrorattacken i Stockholm.

Hej.

Jag kände att detta var något som jag vill och behöver prata lite om.
Som många säkert har läst i tidningar, på sociala medier, hört av från bekanta och sett på Tv så har det skett något som bedöms vara en terrorattack i Stockholm.
En man körde en lastbil och siktade på att träffa människor i sin väg innan bilen krashade in i en byggnad.
Flera blev skadade när dom blev träffade av lastbilen eller av föremål som den slet med sig på vägen.
Det var även ett flertal personer som dog i samband med attacken.

Vi har sett liknande händelser i flera olika städer, länder och delar av världen. Vi har sett vad idioti, hat och rädsla kan göra. Flera hundratals människor har fått sätta livet till vid dessa händelser, flera har blivit skadade, traumatiserade och livrädda. Det är vad terrorism är.
Terrorism går ut på att skrämma folk. Att få dig frukta dessa människor.
Självklart är detta tragiskt, hjärtskärande och omskakande. För Sverige är inte ett land man räknat in i länderna som terrorattacker sker i. Men dessa attacker har spritt sig över hela världen. Det är inte "bara" i krigsdrabbade länder längre, det är inte "bara" våra soldater som riskerar sina liv. Vi är alla en del av detta krig, mot terrorism.

Jag har också sett på nyheterna. Det kom nyss information om att den misstänkte hade ansökt om uppehållstillstånd i Sverige, men fått avslag och blivit ombedd att lämna landet.
I och med denna information så vet jag också vad de flesta tänker. Genom rädslan och hatet som satt sig i oss genom denna attack så kommer fördomarna.
Dessa fördomar kommer folk att yttra sig om, att detta är konsekvenserna av att vi släpper in flyktingar till Sverige. Att detta inte skulle ha skett om vi inte öppnade dörrarna för dom som kommer från andra länder, för dom som flyr krig.

Attacker som denna är vad dessa människor flyr ifrån.
Vi får inte glömma det. Vi får inte stänga våra dörrar på grund av detta, eller undvika att hjälpa andra som behöver en hjälpande hand, vi får inte låta rädslan och hatet ta över och stänga av våran medmänsklighet.
För om vi gör det så låter vi terrorismen vinna.
Låt inte denna händelse bli grunden till ett sånt hat, låt inte dessa människor bli symboler för hat och rädsla.
Jag har sett folk som delat bilder med rubriker om att detta är vad som hände under attacken, detta är resultatet. Vad kan vara anledningen till att man helt struntar i anhöriga till de som gått bort, och lägger ut en bild sådär om det inte är för att sprida skräck och hat?

I denna sorg, i detta mörker så måste vi öppna upp. Vi måste ställa oss tillsammans, visa att vi är starka och visa respekt för de som miste livet i denna attack. Vi ska minnas dom som det dom var. Människor, precis som alla vi andra. Vi ska minnas dom för de personer de var, inte som en symbol för hat och rädsla.
Dom som miste livet den dagen, dom som skadades under attacken, dom som blev vittnen till denna tragedi, dom som miste en vän, kollega, familjemedlem den dagen.
För dom måste vi ställa oss upp tillsammans, för dom måste vi visa att vi är starka, för dom måste vi visa att i Sverige kommer terrorismen ALDRIG att vinna.

Idag går mina tankar till dom som drabbats, till de anhöriga till dom som gått bort, till dom som tappat hoppet, till dom som fyllts av rädsla och till dom som fyllts av hat. All kärlek till er. Ta hand om varandra.

(P.S informationen är lite halvdant skrivet för jag fastställer inte fakta kring det som hände.)

Till top