Svar till fråga på Ask.fm



Okej, fick denhär frågan för ett tag sen så jag antar att jag kör på detta då.

Vad kärlek är för mig

Kärlek för mig... Ja, asså vad kärlek borde vara i mina ögon är ärlighet, trygghet, omtanke, tillit och mer kärlek ofc. Man ska kunna vara sig själv, kunna lyssna och bli hörd, kunna dela med sig utav sina absolut konstigaste tankar, värsta rädslor och största drömmar utan att vara orolig över att få en konstig blick. Man ska kunna få samma stöd när man är som allra gladast som när man bryter ihop BIG TIME. Man ska kunna acceptera varandra och inte älska varandra trots den andras brister, utan på grund utav dom. Brister och misstag är vad som gör oss mänskliga.


Hur jag ser på otrohet

Dom som är otrogna (i mina ögon) är dom som inte känner sig uppskattade/älskade, dom som är osäkra i sig själva, dom som har känslor för personen dom är otrogen med, ett sätt att fly från det seriösa ett förhållande bär med sig eller så är dom ba dickheads.
Otrohet kan vara ett fett jävla misstag som man ångrar med allt man har. Antingen så blir det ett wake-up call för vem man egentligen vill vara med, eller så borde man inse att man ej ska fortsätta vara tillsammans med sin respektive för om man kan vara otrogen så tror man inte på förhållandet själv. (ENLIGT MIG, KOM IHÅG DET).


Hur man lättast löser "skit"

Genom att kommunicera HALLÅÅ?????
Genom att lyssna, bli hörd, respektera, bli respekterad, förstå, bli förstådd, ta hänsyn osv osv osv. Man måste kunna möta varandra halvvägs, ofc är det nyttigt att bråka ibland och skrika och få ur sig lite ilska, men inte med hemska ord och grejer och inte för ofta. 
Va beredd på att respektera hur den andre vill ha det och hitta ett sätt att mötas halvvägs.


Olycklig kärlek (????)

Well, we've all been there.
Man sätter någon så jävla högt utan att den människan ens värdesätter en nästan lika högt.
Man går så jävla långt för dom, man stöttar dom, man hjälper dom, man finns alltid till hands, man hoppas och hoppas, man gör allt men förgäves.
När man är i den sitsen får man antingen känna sig för och våga ta dedär satans steget o ba: tjena, ska vi dra o köpa en chipspåse och hata mänskligheten tillsammans som ett par?
Eller så får man släppa taget, ta avstånd och gå vidare.
Man kan inte fortsätta vara där för alltid, det tär sönder en, jag lovar.
Förr eller senare måste du släppa taget, annars kommer du gå sönder.


Min första kärlek
Min första kärlek var en kille jag var kär i typ heeeela skolåret innan vi blev tillsammans. Fanns där för honom genom hans andra förhållanden och vi var riktigt nära kompisar. Jag var inte i närheten av medveten om vad ett förhållande faktiskt innebar men jag lärde mig en bit på vägen iallafall. Jag vet inte om jag vid 13-14 års ålder visste vad "jag älskar dig" betydde riktigt, men tror nog det var grunden till min uppfattning av dom tre orden.

Min största kärlek
Min största kärlek är en helt annan historia. Bästavän med min bror, hade varit tillsammans med mina kompisar innan, sen var vi tillsammans typ en månad när jag nyss fyllt 15 vilket slutade katastrofalt.
 
Innan vi blev tillsammans igen (the long run) var vi bästa vänner, och nu snackar vi the real deal, jag kunde snacka med honom om allt och han kunde snacka med mig om allt och jag umgicks med honom o hans flickvän osv, det va nice.
Under komplicerade omständigheter blev vi tillsammans (efter ett bra tag) och förhållandet hade en jobbig start men Jesus christ, jag hade ingen aning om att man kunde känna sig så bekväm och trygg med någon. Han kunde bitcha om bitches med mig som vilken (tjej)kompis som helst, han stod upp för mig, han ställde upp på grejer han egentligen inte ville göra för min skull och fastän vi sårade varandra gång på gång har jag nog aldrig känt mig så lycklig med någon. 
Det var väl så jag visste, jag var tillsammans med min bästa vän och kunde vara mig själv helt och att planera framtiden tillsammans verkade inte helt insane. 

Så ja det var väl det typ... Man ska inte dra i för mycket men det var väl det förhållandet jag trodde mest på och var lyckligast i. 


Så there u go, har ni nå mer frågor så finns ask.fm av en anledning. 
Byebye.

Ensam är INTE stark.

Hej alla fina människor som bestämt sig för att läsa detta.
Jag heter Victoria och är snart 19 år gammal. Jag går sista året på det estetiska programmet på Härnösands gymnasium. Jag bor i Ramvik med mina föräldrar och mina två yngre syskon, min äldre bror bor i stan.
Pretty casual, huh?
Men allt är inte lika plant och felfritt som det verkar.
Jag lever nämligen med närmare 4 neuropsykiatriska diagnoser, även andra "problem".
 
Anledningen till varför jag skriver ut och berättar lite om detta är inte för uppmärksamhet, det är inte för att ni ska sitta och tycka synd om mig eller liknande.
Jag berättar en del av min historia för alla därute som blir missuppfattade och dömda pågrundav diagnoser, för alla som tror att ni är fel pågrundav några bokstäver, för alla som utsatts för mobbning eller kränkningar, för ALLA, med eller utan diagnos, som lever med psykisk ohälsa. Det är för er jag berättar min historia.

Som barn var jag med alla i min ålder, jag gick i sporter som dom andra, jag gillade samma saker som dom andra men jag var inte som alla andra. Det gjorde dom väldigt klart för mig senare.
Jag kunde inte fortsätta gå i sporter pågrundav det ena och det andra och gled väl kanske därför iväg lite från dom andra. 
För att försöka hålla detta så kortfattat och klart som möjligt ska vi inte gå in på specifika detaljerade händelser dock.
Som många andra barn var jag laktosintolerant och hade astma, var och är dock allergisk mot mycket mer men det var inte riktigt där allt "började".

Sommaren 2010, några veckor efter jag fyllt 13, några veckor innan jag skulle börja 7an på Landgrenskolan i Härnösand så var jag med om något som satte hela bandet i rullning. 
Från 2an ungefär blev jag, och även andra i min klass bland annat min bästa kompis, mobbade av andra i klassen. Inget ovanligt tänker nog ni, "det stärker barn" tänker vissa, men jag kan berätta att det var bara början på det värsta tänkbara. 
Den händelsen jag nämnde resulterade i polisförhör och kontakt med SOC, men efter samtal där bedömde dom att jag behövde mer hjälp, bättre hjälp, så jag blev skickad till BUP i Sundsvall. För er som inte vet är BUP en psykiatrisk mottagning för barn och ungdomar. 
Efter samtal med psykolog och kurator kom dom fram till att jag hade PTSD. Jag fick påbörja en behandling för det men det var allt annat än lätt. Små saker påminde mig om händelsen, kunde vara omedvetet, och triggade igång panik/ångestattacker, vilket för mobbarna var en självklar sak att peta på.
Skolan var därför inte lika lätt, livet var inte lika lätt som det "borde" vara för en 13-åring.
Jag fick byta till BUPs mottagning i Härnösand där jag fortsatte gå på regelbundna möten tills jag fyllde 18.

På BUP pratade vi inte bara om min diagnos, vi fokuserade även på att reda ut mitt liv i överlag liksom, så dom tog in mina föräldrar och så på möten så dom fick ta en del av det och försöka hjälpa mig.
I slutet av 9an, efter mycket bollningar fram och tillbaka gällande vilken diagnos jag hade utöver PTSD, fick jag diagnosen ADHD. Jag brydde mig inte så mycket om mina diagnoser, tänkte bara att jag skulle kunna få bättre hjälp när dom visste precis vad det var.. Men så såg inte andra på det.. Bland annat lärare på min skola började behandla mig på ett annat sätt när dom fick veta om det. Dom flydde konfrontationer med mig och stötte nästan ut mig dom med, och självklart tog vissa elever detta tillfälle i akt att göra livet liiiite värre för mig.

Genom högstadiet träffade jag många nya vänner men från 2an på lågstadiet till 9an på högstadiet fick jag stå ut med kränkningar, mobbning, att vissa lärare pratade över mitt huvud som att jag inte ens hörde?
Och tanken slog mig, jag får ingen hjälp även fast jag haft rektorer på möten med BUP, lärare på möten med min mamma och liksom en fast benämning på mitt "handikapp" (som det så fint kallas), så... hur fan är det inte då för andra som lider av psykisk ohälsa som inte har BUP till hjälp? Som inte har nån benämning på vad som sätter käppar i hjulet för dom? Herregud.

Sammanfattningsvis så fick jag stå ut med mobbning, jag fick stå ut med oförstående och hänsynslösa vuxna som var dom jag skulle lita på, jag fick stå ut med att STÄNDIGT få käppar i hjulet.
Jag kämpade mig dock igenom det.
Det är det viktigaste. Inte vad som hände runt mig just då eller vad folk tyckte, utan bara att jag överlevde det.
Jag överlevde svåra självskadeproblem, jag överlevde dom dagliga kränkningarna, jag överlevde. 


Nu är jag snart 19 år, dom två yttligare diagnoserna jag nämnde från början är Allodyni - en nervsjukdom som gör att signalerna från nerverna inte riktigt går rätt så jag har till exempel konstant smärta i lederna utan att något kanske är fel, även massa annat, och detta medicineras jag för.
Och igår, antar jag att det blir, fick jag bekräftat att jag mycket riktigt även har Bipolär sjukdom typ 2 som jag ska börja medicineras för.

Jag har sett folk blivit så fel behandlade för att dom lider av psykisk ohälsa, diagnos eller inte, vilket jag fått nog av. Man ska inte behöva skämmas över att säga att man ska gå till psykologen, man ska inte skämmas över diagnoserna man har eller problemen man har för OAVSETT om du har en diagnos eller inte så ska det tas på allvar. Psykisk ohälsa idag är ett riktigt problem, har varit länge, men för att det inte är fint att prata om något som sitter i psyket så göms det undan. 
Mina diagnoser, mina svagheter, mina brister, mina problem, mina "handikapp" definierar inte mig. Eller någon.

Så många gånger har jag fått höra att jag inte "kan" göra det ena eller andra, att jag inte är som alla andra, har blivit utpekad för att jag inte funkar som alla andra gör, men ändå sätts samma krav på mig som på dom som inte har samma "fel" (som ni kallar det) som mig.
Ringer du in till jobbet med feber säger dom åt dig med en hövlig ton att stanna hemma och vila och att du ska krya på dig, kan du med säkerhet säga att du skulle få samma reaktion om du ringde in och sa att du mådde psykiskt dåligt? Förmodligen inte.
Psykisk ohälsa tas inte på allvar. 
Så många gånger jag fått höra att jag bara ska skärpa mig, att det kommer gå över... ba... nej. Detta är en del av mig, det är inget som kommer "gå över".

Folk måste öppna ögonen och inse att fysisk och psykisk ohälsa är MINST lika allvarligt, ni måste se det och inte skymma undan och fnysa åt dom som har "problem" eller en diagnos.
Och ni därute som mår skit, som inte vill till skolan för att dom andra är så elaka, som tror att du inte räcker som människa för att du har en diagnos som t.ex dyslexi eller ADHD eller som bara mår allmänt SKIT.
Ni därute som tror att ni är dom enda det är "fel" på, att ni står själva, att ni är helt ensamma.
Det är ni inte.
Jag tog mig igenom dehär, jag kämpar på, det kan du också göra. Prove them wrong.
Jag fick så ofta höra att ensam är stark men det är en sån fet lögn.
Jag skulle ALDRIG tagit mig igenom skolan, mobbningen, dom tuffa perioderna av fysiska sjukdomar såväl som psykiska på egen hand. Aldrig.
Jag var inte ensam, fast det kändes som det ibland, så därför säger jag till er nu: du är inte ensam, du är aldrig ensam. Det finns fler som vet vad du går igenom, det finns fler som känner som du, det finns människor som förstår och vill hjälpa.
Jag klarade det, det kan du också göra.
 
Skit i vad alla andra tycker, tänker och säger. Det är inget fel på den du är, du är menad att vara precis den du är. Det tog många år för mig att inse det, ta inte lika lång tid på dig som jag gjorde. 
Ställ dig stolt upp, du är bra som du är, diagnos eller inte, stor som liten, lång som kort, oavsett så är du bra som du är, glöm inte det. 
Ingen ska behöva skämmas över den man är, ingen ska behöva skämmas över att be om hjälp, ingen ska behöva skämmas över att inte må så jävla bra jämt.
Låt inte dig själv känna så, låt ingen känna så, låt ingen kämpa ensam.
 
För ensam är inte stark.
 

 

Nu får det vara nog.

 
 
Nog för att jag varit med om rasistiska grejer på facebook och andra sociala medier och bara öppet förut men detta. 
Det är alltså ingen främmande människa för mig men väljer att ej hänga ut h*n ändå. H*n delade alltså statusen på bilden till höger och ja det var väl fyndigt där att skaparen av statusen hade så pass brett ordförråd att h*n kunde byta ut ord och bilda nya meningar, fantastiskt. Vad som dock inte är lika fantastiskt är ju att det faktiskt finns människor som helt ärligt tror att hudfärgen på en människa gör dom till nåt annat än just människa? 
Jag skrev då till denna person, som jag som sagt "känner" sen längre tillbaka, och informerar om att denne inte kommer finnas kvar på min fb pga sånadär saker, och fick till svar att "svartisarna ska ut". 
Inser ni själva hur sjukt det är? Att neka tusentals människor trygghet och ett riktigt liv pga hudfärg och hemland? Ja mena, kom igen. Det är 2016, har vi verkligen inte kommit längre. Kan folk (inte specifikt personerna som skrev statusen samt meddelandet) sluta skylla allt på flyktingarna, alltså dom som är på FLYKT FRÅN DÖD O TERROR, och ta sig i kragen och ta ansvar för sina egna handlingar och problem. Seriöst. Vad fan kommer härnäst? "Min kopp ramlade ner i golvet och gick sönder, det måste varit pågrund av alla flyktingar som gör att marken blir ojämn så att min kopp ramlade ner", ni ser ju själva hur jävla dumt det är. Blir dessutom lite rädd och orolig då h*n faktiskt har rätt i en sak h*n skriver till mig. "Kommer finnas folk överallt som mej". Vilket är sant, och vad är det egentligen, blir ärligt frustrerad, orolig, rädd och besviken. 
Jag har två yngre syskon, en syster på snart 13 år och en bror på 10, och är dehär vad dom ska få växa upp med? Att hemland och hudfärg avgör ditt värde? Ska dom växa upp med öppet hat mot oskyldiga som en vardagsgrej? Vet att många är långt ifrån oskyldiga men snälla, låtsas inte som att du legat med händerna på täcket hela ditt liv, många är långt ifrån felfria men kriminalitet och intelligens sitter inte i hudfärg och hemland, det sitter i något som även kallas hjärna som vobblar runt innanför pannbenet på en. Men ja, stoltsera med era ointelligenta och arga facebookstatusar om att "invandrarna förstör Sverige". Men när allt går åt helvete så är det dom människor som tycker dom är så mycket bättre än alla andra och att hudfärg avgör ens rätt att leva ett tryggt och långt liv som orsakat det.

Over and out. Godnatt.
Till top